filmidiot

Lilo & Stitch tror jag är min absoluta favoritfilm. Jag tycker verkligen att den är galet bra och det tyckte jag redan när jag såg den på bio för.. sju år sedan? Tja, vad kan man säga? Musiken är helt underbar, vald med glädje, spelad med glädje och lyssnad på med glädje. Elvis Presley, the King, tillsammans med härlig hawaiiansk musik medan man ser på hulahuladans av figurer med alldeles för tjocka lår. Jag tror inte att folk som inte har hört mig tror på mig när jag säger att jag kan filmen nästan utantill. Här sitter jag och tittar på omslaget och blir alldeles lycklig. Den är så rolig så att jag dör. De enda gångerna jag inte skrattar är när jag gråter, för fin är den också. Herrejesus. Man måste se den, man måste verkligen det. Det går inte att inte bli berörd på ett eller annat sätt. Bli glad, bli ledsen (helst båda), men vara se den. Den har ju ett budskap också, under allt det roliga, bortsett från: åk till Hawaii, det verkar ju äga.

Men sedan så har väl alla Disney-filmer ett budskap. Eller åtminstone hade de det. Därför kommer jag nog att komma med fler inlägg om dessa underbara filmer, inklämt mellan lite andra såklart.